18.00 var vi inne på akuten. Dom kom och hämtade mig med rullstol och körde upp mig till förlossningen, rummet vi hamnade i hade skötbord och det fick mig att önska ännu mer att dom inte skulle skicka hem oss igen.. Jag fick på mig en sådan där som mäter bebis hjärta och kollar mina värkar runt magen. Mellan den första och andra värken var det 8 minuter och jag började få panik över att dom skulle skicka hem oss då smärtorna innan varit täta och jobbiga. Men sedan drog det igång som innan och värkarna blev bara mer och mer påtagliga.
Efter ca 30 minuter kom barnmorskan in och kollade hur öppen jag var, det var 4 cm. Hon sa att jag snart skulle få ta mig ett bad och det lät väldigt skönt i mina öron!
Mattias gick ut för att parkera om bilen, då började värkarna bli starkare och starkare. Eftersom barnmorskan kan se hur pass påtagliga värkar jag får så kom hon in och sa att jag fick skippa badet och istället gå över till lustgas, vilket jag själv kände behövdes just då.
Värkarna fortsatte att bli mer och mer påtagliga och lustgasen fick mig att från en början att känna mig rejält full, illamående och helt bakom flötet.. En hemsk känsla måste jag säga! Jag öppnades mer och mer men när klockan blev 21 så "stannade det upp", jag stannade på 7 cm i ungefär 2 timmar och dom funderade då på att ge mig någon vätska som skulle ges genom kanylen i armen för att få igång mer värkar, ifall jag inte öppnades mer på 1 timma.
Det behövdes aldrig då jag nästa gång dom kollade hade öppnats till 8 cm och redan under tiden dom kollade så öppnades jag till 9 cm. Efter några minuter kollade dom igen och då var jag öppen 10 cm. Allting gick helt sjukligt fort och epiduralen (ryggbedövningen) som jag tidigare hade fått slutade göra nytta för nu var det dags att börja krysta.
Dom tyckte först jag skulle ligga på sidan då jag tyckte det var så obehagligt att sitta, det kändes ju som om man skulle bajsa på sig, helt ärligt!
Efter ett litet tag fick jag lägga mig på rygg ändå med benen upp på gynställningen eftersom jag inte fick tillräckligt med kraft på sidan.
Här ifrån minst jag nästan ingenting, mer än att jag tänkte.. "Hur i helsike ska bebisen kunna komma ut därifrån!?" Det kändes ju helt omöjligt..
Hon kom ut.. Efter endast 30 minuter låg vår fina lilla prinsessa på mitt bröst. Hon hade navelsträngen ett varv runt halsen och armen låg uppe vid huvudet, därav tog utvägen lite längre tid än det kanske hade gjort annars.
Den där känslan beskriver jag som smärtsam, slitit och helt sjukt magisk!
Jag måste tillägga att våran barnmorska var helt underbar, vi kunde inte fått en bättre!
Och nu till det "roliga".. Dagen efter hade Mattias ett märke på halsen efter sitt halsband och det visade sig då att jag nästan ströp han under förloppet, haha. Han var inte nära på att svimma utav allt blod, snarare utav min arm runt hans hals ;)
Inte världens finaste bild på mig men nu är det Celine vi ska hålla fokusen på och inte mig ;)
0